top of page

Jag är ett vuxet barn

Jag har hört att barn till alkoholister hör till de ensammaste

varelserna i världen.


Jag är beredd att hålla med.


Jag har alltid känt en tomhet inom mig. Jag har alltid känt mig

annorlunda inför mina vänner som liten. Och på gränsen till

galen i vuxen ålder.


Jag har aldrig vågat säga nej med risk för att bli övergiven.


Jag har tänkt så många gånger: vad är det för fel på mig?


Varför ljuger jag och hittar på saker. Varför har jag alltid dömt

mig själv så hårt. Varför måste jag jämt prestera för att känna

att jag duger till?


Känslan av att varit ett offer har följt mig hela livet.


Jag har många gånger gissat mig till vad som är normalt eller

inte.


Jag har alltid haft svårt att slutföra olika åtaganden men

framför allt har jag ljugit och undvikit sanningen. Fast det

hade varit lika enkelt att säga sanningen som att ljuga.


Jag har alltid haft svårt att sätta gränser åt andra men framför

allt dem åt mig själv.


Jag har alltid kunnat se andra människors behov men struntat

i mina egna.


Jag har alltid satt andras människors behov framför mina

egna.


Jag har aldrig haft en någon sund förebild att efterlikna.


Jag var familjens lilla clown det duktiga lilla barnet som tog

hand om vår familj.


Jag var ett barn som inte kunde hantera alla dessa

obearbetade känslor från trauman i barndomen. Jag blev

känslomässigt övergiven.


Jag övergav mig själv som liten och frös alla mina

barnegenskaper för att ta ett vuxenansvar.


Jag hade ingen möjlighet att få vara just ett barn, jag fick bli

vuxen alldeles för tidigt.


Gång på gång blev jag sviken, övergiven. Jag hittade till slut

lösningen för att slippa vara i det som gjorde så ont.


Lögnerna hjälpte mig att överleva.





bottom of page