Jag har hört att barn till alkoholister hör till de ensammaste
varelserna i världen.
Jag är beredd att hålla med.
Jag har alltid känt en tomhet inom mig. Jag har alltid känt mig
annorlunda inför mina vänner som liten. Och på gränsen till
galen i vuxen ålder.
Jag har aldrig vågat säga nej med risk för att bli övergiven.
Jag har tänkt så många gånger: vad är det för fel på mig?
Varför ljuger jag och hittar på saker. Varför har jag alltid dömt
mig själv så hårt. Varför måste jag jämt prestera för att känna
att jag duger till?
Känslan av att varit ett offer har följt mig hela livet.
Jag har många gånger gissat mig till vad som är normalt eller
inte.
Jag har alltid haft svårt att slutföra olika åtaganden men
framför allt har jag ljugit och undvikit sanningen. Fast det
hade varit lika enkelt att säga sanningen som att ljuga.
Jag har alltid haft svårt att sätta gränser åt andra men framför
allt dem åt mig själv.
Jag har alltid kunnat se andra människors behov men struntat
i mina egna.
Jag har alltid satt andras människors behov framför mina
egna.
Jag har aldrig haft en någon sund förebild att efterlikna.
Jag var familjens lilla clown det duktiga lilla barnet som tog
hand om vår familj.
Jag var ett barn som inte kunde hantera alla dessa
obearbetade känslor från trauman i barndomen. Jag blev
känslomässigt övergiven.
Jag övergav mig själv som liten och frös alla mina
barnegenskaper för att ta ett vuxenansvar.
Jag hade ingen möjlighet att få vara just ett barn, jag fick bli
vuxen alldeles för tidigt.
Gång på gång blev jag sviken, övergiven. Jag hittade till slut
lösningen för att slippa vara i det som gjorde så ont.
Lögnerna hjälpte mig att överleva.
